25/06/2013; The Great Mimicker

The Great Mimicker, som jag av lite lagom förvirrade anledningar valt att kalla min senaste bild, ligger nu i det där sedvanliga Assorted-galleriet.

Kanske inte är direkt nöjd med kräket, i alla fall inte just nu. Fråga mig igen om ett år, när jag fått lite distans till det hela.
Som jag yrade om i förra inlägget så var denna bild mycket svårare att få bukt med än väntat, och jag fick ompröva en del strategier under resans gång. Detta var bitvis lärorikt, kan jag väl erkänna - även om det hann orsaka såväl frustrerade tårar som utbrott av aplik vrede.

Nu tror jag mig ha koll på de värsta fallgroparna inför eventuella uppföljare, och det kan ju vara bra. Jag vet inte om detta blir någon vidare lång bildserie, men jag har ytterligare två gamla tavelramar här hemma som känns lockande att gå loss på, så vi kan nog räkna med åtminstone två bilder till i ungefär samma stil. Någon gång.

Härnäst ska jag nog försöka göra något helt annat.

 

15/05/2013; Jag och mina överdådiga visioner.

Jag försöker för närvarande få fason på ytterligare en gammal ärkefiende. Det rör sig om en bild som jag från början trodde skulle bli rätt lättkonstruerad - så länge allt planerades supernoga innan arbetets början, vill säga.
Och JADÅ, visst planerades allt supernoga, men tydligen inte tillräckligt supernoga, för jag kan nu bestämt konstatera att jag som vanligt inte riktigt fattade vad jag gav mig in på. Jag får nog räkna med ytterligare några veckors tradigt harvande innan avtäckningen. Bah!

Det tycks som att jag ideligen slår knut på mig själv för att komma på nya invecklade utmaningar att plåga mig genom. Ju mer avancerade idéer jag får, desto mer lockande är de tydligen. Visst, ibland blir bilderna bra - och jag blir förmodligen skickligare av att sätta upp så storslagna mål som möjligt, men snart är det definitivt dags för några enklare kompositioner igen, om så bara för att kunna hålla fast vid de sista darrande skärvorna av vett och sans.

Jag orkar fan inte med mina ambitioner i längden. Vissa skisser jag har liggande här hemma vore nog för att reducera vilket gammalt renässansgeni som helst till en läppspelande dåre.

 

07/05/2013; My darling disappears

Under 2012 och 2013 har jag nästan enbart slitit med tre bilder. Det är klart att jag ägnat mig åt en hel del annat också, inte minst ljuslådebyggande och övrigt utställningspysslande, men när det gäller just själva bildproduktionen så har jag alltså bara fokuserat på TRE BILDER. Det låter inte mycket, eller hur? Och det är det tamigfan inte. Men hur som helst.

En av de här bilderna började jag jobba med för cirka fyra år sedan, och jag har sedan dess periodvis återkommit till den. Därmed är den i särklass det mest utdragna projekt jag hittills gett mig på, och dessutom ett av mina mest tekniskt avancerade montage så här långt. Och ett av de största, för den delen. I alla avseenden ett monumentalt jäkla åbäke, med andra ord.

Och då har jag inte ens gått in på själva motivet. Borde jag det? Njae.

Det skulle till att börja med vara emot mina principer, eftersom jag tycker att eventuella betraktare bör uppmuntras till att tolka mina verk efter eget huvud, men det skulle också bli på tok för mycket att skriva.
Jag menar, försök själva streta med ett bångstyrigt bildprojekt av och an under fyra års tid - det är förvisso personligt redan från början, men till slut blir man rent ut sagt påfrestande insnärjd i alla undertoner och symboler. Vissa tolkningar har man i tankarna från början, andra växer fram under processens gång. Vissa smyger sig  plötsligt upp och slår en i bakhuvudet med full kraft utan att man är ett dugg förberedd.

Till slut börjar man se märkliga sammanhang mellan bilden allt som händer i ens vardag, och inbilla sig mystiska kopplingar till obehagliga drömmar, etc. Allt spårar liksom ur till någon slags hyperkänslig ritual, med tillhörande magiska upplevelser. Riktig magi, skulle jag vilja påstå, eller i alla fall så riktig som magi någonsin blir efter att barndomens naiva skimmer nötts bort och man blivit en gammal cynisk skeptiker som mest surar sig fram genom livet.

I alla fall. Slutsatsen är att jag skulle behöva skriva en hel del för att i helhet kunna förklara för en utomstående vad den här bilden handlar om för mig, och det orkar jag inte. Jag vill nog heller, om sanningen ska fram. Det rör sig trots allt om rätt privata tankar och känslor, så det skulle nog kännas lite obekvämt om vem som helst kunde läsa en sådan redogörelse.

Men skit i mig nu, klicka dig istället till assorted-sektionen och bilda dig din alldeles egna (utomstående) uppfattning av My darling disappears.

 

20/01/2013; Infected nimbus

Äntligen har jag lyckats fullborda någonting nytt. Ett tag tycktes det som att jag i förbifarten råkat utforma någon slags apokalyptisk profetia i och med senaste bilden jag avslutade, vilken jag hade gett den olycksbådande titeln This is where it ends. Stundvis kändes det som att det inte skulle bli några fler bilder.
Men nu har denna profetia spökat klart, jag omintetgjorde den i och med färdigställandet av Infected nimbus, som nu ligger och dräller i assorted-sektionen.

Och det blev faktiskt ett tämligen monumentalt verk av den till slut. Efter många avbrott, långa som korta, och efter många sammanbrott, svåra som lindriga, är det ett av de mest krävande bildprojekt jag tagit mig genom. Jag skulle kunna skriva en smärre bok om mina avsikter med Infected nimbus och de tankar/känslor som kretsat kring eländet under de cirka 17 månader jag tampats med det, men det ska jag inte. Nöj er med att veta att den är minst lika illvillig som den verkar.

Jag har nu förresten bestämt mig för att hädanefter lägga upp närbilder på särskilt intressanta delar av mina montage, och det är förstås något jag borde gjort för länge sedan. Detaljarbetet i vissa bilder är trots allt omfattande, och de som aldrig haft tid/möjlighet/ork att besöka mina utställningar har förmodligen ingen aning om exakt hur sinnessjukt petig jag faktiskt är. I fortsättningen ska alltså min hemsida kunna ge en vink om detta.

Det lär väl dock dröja innan jag lagt upp samtliga detaljbilder, eller ens börjat med det hela.

 

06/12/2012; -----

Förkyld, livstrött, fysiskt utarbetad. En sällsynt vidrig treeninghet, må jag säga.

 

23/09/2012; Tack Västervik!

Utställningen jag hade här i Västervik känns som en av mina mest lyckade hittills! Tavlorna såg riktigt bra ut i det hyfsat mörklagda rummet, och överraskande mycket folk hittade dit. Nu är det ju inte mängden besökare som är det väsentliga, utan snarare attityden hos dem - men även på den punkten stämde allt. Tack för alla trevliga samtal och intressanta funderingar kring mina verk.

Om några veckor är det Virserums Konsthall som står på agendan. Jag tillverkar för närvarande några nya ljuslådor (med ovärderlig hjälp från min gode far, som hanterar de där snickerimomenten långt bättre än mig). Jag laddar också inför att återuppta själva bildskapandet, vilket lär ske så fort tavlorna hängts på plats i Virserum, som för övrigt blir sista anhalten på min Excavations-turné.

Denna utställning öppnar alltså den 14:e Oktober. För mer information, gå in på www.virserumskonsthall.se.

Efter dessa turer lär jag förresten vara komplett ruinerad, och lär inte ha råd att ställa ut igen förrän tidigast sommaren 2013. Lika bra att klaga av sig lite redan nu.

 

22/08/2012; EXCAVATIONS IGEN! ...OCH IGEN!

Eftersom jag hittills i år ägnat så mycket tid åt att fixa med ljuslådorna, och med en del annat som hörde den där senaste utställningen till, så har jag varit alarmerande lågproduktiv vad gäller själva bildskapandet. Nu borde jag med andra ord se till att inte tänka så mycket på att visa upp mina verk, utan snarare koncentrera mig på att göra nya... Men dessvärre ska jag fortsätta löjla mig i rampljuset ett tag till - var god ha tålamod med mina smutsiga behov av uppmärksamhet, eller vad det nu rör sig om.

Nu i september blir det en utställning i Västervik. Kollektionen blir inte identisk med den jag visade i Linköping senast, men atmosfären är helt klart densamma, så titeln EXCAVATIONS får duga den här gången också. Platsen är Stickans Konsthall, som är en förtjusande lokal i alldeles lagom storlek för det jag tänker visa. Utställningen kommer att pågå från och med den 7:e september till och med den 13:e september. Konsthallen ifråga har en facebooksida, så ta en titt på den eller gilla den eller vad det nu är ni facebook-människor brukar syssla med.

I oktober ska jag dessutom visa utställningen på Virserums Konsthall. Jag ska försöka variera den lite även denna gång, men i grund och botten rör det sig om samma utställning som i Linköping och Västervik, och den kommer alltså att kallas EXCAVATIONS också här. Datumen som gäller är den 14:e oktober till och med den 2:a december.

Jag återkommer med lite info om öppettider och dylikt grejs inom kort!

 

12/04/2012; EXCAVATIONS.

Titeln på min kommande utställning är härmed spikad, och det mest själatärande slitet med kollektionen tycks vara över nu (hoppas jag åtminstone innerligt, men än finns det tid för katastrofala små hinder att poppa upp). Så, här kommer nu det officiella utbasunerandet av hela kalaset:

EXCAVATIONS
Mats K Tusenfot

Galleri Skådebanan, Linköping
(Drottninggatan 40)

12:e maj - 1:e juni
Öppet Tisdag till Lördag, kl. 12.00-15.00

Vernissage 12:e maj, kl. 12.00-15.00 - med mig på plats, förstås. Jag lär vara där även de övriga lördagarna, 19:e maj och 26:e maj. Titta gärna in och peta på mig, jag bits inte (såvida jag inte ådragit mig rabies eller liknande, varvid jag inte kan hållas ansvarig för mina handlingar).

Det här blir tveklöst min mest spektakulära utställning hittills, så se för djävulen till att dyka upp!

 

26/03/2012; Information.

Nu har en ny sektion dykt upp här på hemsidan, och därmed också en ny liten samling bilder som jag inte visat tidigare. Jag valde att kalla galleriet ifråga för "information", vilket ju kanske inte är den klatschigaste titeln i världshistorien, men det känns som den mest logiska just nu.
Fler idéer i samma stil är planerade, fast lär nog dröja om jag känner mig själv rätt (och det tror jag mig göra).
Mina kollage av inköpslistor har jag plockat bort från sidan, för även om jag alltid varit rätt nöjd med dem, så passade de aldrig riktigt in här.

Den mer inbitne stalkern kan dessutom även salivera över en ny presentationsbild av undertecknad. Utan extra kostnad.

 

25/03/2012; This is where it ends.

...nej, inte i något större avseende, oroa sig inte -  men så lyder den lätt apokalyptiska titeln på min senaste bild, som nu är klar (se cavities). Det var ungefär 1½ år sedan jag påbörjade jobbet med den, och även om jag inte slitit konstant med den sedan dess så känns det väldigt skönt att till slut kunna sätta punkt för fanskapet.

Som vanligt, förstås.

En annan anledning till att den känns lämplig att äntligen få ur systemet är dock att den symboliserar en djävulskt miserabel period i mitt liv, eller mer exakt ett idiotiskt misstag och konsekvenserna av det.
Med andra ord så rör det sig om en väldigt personlig bild, en självterapigrej.

Som vanligt, förstås.

Men kanske lite mer än vanligt den här gången. Jag upplever väl visserligen alla bilder jag gör som personliga - och det kanske har med mitt sävliga arbetstempo att göra, för när man sitter och pedantar sig med någonting i mer än en månad så blir det liksom ofrånkomligen ganska personligt till slut - men ibland siktar jag verkligen på mina egna ömma punkter och dilemman redan från idéstadiet.

Och just på senare tid tycks jag ha fått för mig det är totalt onödigt att göra någon annan typ av bilder än sådana som gör direkt ont att klämma ur sig, sådana som kräver att jag fokuserar på tämligen eländiga känslor och upplevelser. Allt annat vore bara ihåligt surrealistrunkande, inbillar jag mig - och det kan nog mycket väl stämma. Jag totaldissar förvisso inte ihåligt surrealistrunkande, det är ju åtminstone bättre än ihåligt landskapsrunkande eller ihåligt fruktfatsrunkande, etc...

Men det är väl ihåligheten som är problemet, när jag tänker efter. I princip all ihålighet bör nog totaldissas.

Pfah, jag vet inte. Trevligt i alla fall att man lyckats avsluta någonting igen - och dessutom offentliggjort det - efter en så lång tid av tyst ruvande och vapenslipande. Resultatet blev väl inte heller riktigt den fullständiga katastrof som jag länge befarade.
Man kan för övrigt läsa samman titeln med tvillingbildens titel, och alltså få ut en lite extra nedslående slutsats: "In spite of everything, this is where it ends." Festligt värre!

Ännu en stor bild är på gång, och lär förhoppningsvis kunna avtäckas inom en snar (men inte alltför snar) framtid.

 

05/02/2012; Rekordlång svacka, men vad fan.

Efter ett nästan hundraprocentigt jämmerår, kan förhoppningsvis saker och ting så sakteligen börja rulla igång igen. Nu är det alltså 2012 - det har det väl varit ett tag nu när jag tänker efter - och det mesta av min energi går åt till att förbereda min nästa utställning. Den ska ske i Linköping, och öppnar den 12:e maj (vill jag minnas).

Det kommer att bli en speciell utställning eftersom jag då ska använda mina nya ramar för första gången, och de håller som bäst på att ta form nu. Det låter kanske inte så spektakulärt med en ny typ av ramar, men det kan jag lova att det är.

Faktum är att jag för närvarande lägger ner mer tid och möda på dessa ramar än på att göra nya bilder att visa i dem, och det kanske borde göra mig en aning deprimerad... och det gör det väl också, men när ramarna kommer att bli så fantastiska som jag tror så jämnar det liksom ut sig lite grand.
I vilket fall har jag kanske fortfarande inte riktigt ork att ge mig på de mer kreativa momenten av konstnärskapet ännu. Har jag haft en svacka så här länge kan jag lika gärna skjuta upp skiten lite till.

Jag jobbar dock från och till med en uppföljare till In spite of everything, i samma mastodontformat och allt. (Det är ju faktiskt väldans ambitiöst, när jag tänker efter!) Det är en bild som innehåller bland annat snö, valnötter och sjögräs.

...och ett spädbarnskranium, lite sådär i förbifarten. Jag har ju trots allt ett rykte att försvara. 

 

14/10/2011; Det ena eller det andra.

Anomalia blev precis som jag hoppades en lyckad utställning. Det var dessutom första gången jag såg mina puppbilder utskrivna, inramade och med hyfsad belysning - vilket när allt kommer kring känns som det enda rätta sättet att titta på mina verk - och det blev en rätt inspirerande upplevelse för mig. Jag menar, de är ju inte helt jäkla erbarmliga trots allt! Vissa av dem är ju till och med riktigt... uhm... ...bra. Så tjoho för mig.

Jag blev följaktligen lite sugen på att fortsätta puppfrosseriet, men vet innerst inne att jag har andra plikter för närvarande - det är hög tid att återvända till lite intensivare, köttigare bilder. Särskilt som en allvarlig (och mycket privat) kris nyligen centrifugerade min förbannade själ till en mörbultad jävla kalops, och därmed gav upphov till en bildidé som bör genomföras å det snaraste. Ja, ni vet, som för att bearbeta negativa känslor och tankar... den typen av larv. En slags gör-det-själv-exorcism, som vanligt.

Fast, nja... den här gången blir det nog kanske mer som ett maskerat personangrepp. Vi får se, vi får se.



23/08/2011; ANOMALIA

Den 18:e september öppnar min och Sandra Lundbergs gemensamma utställning på Västerviks Museum, ett projekt som i förbifarten fick namnet ANOMALIA. Det blir troligen inte någon vidare stor kollektion - trots allt ska vi hålla oss till ett någorlunda litet rum - men förhoppningsvis blir det ändå en tämligen fantastisk liten upplevelse för de som tar sig dit och inspekterar det hela. Utställningen pågår till och med den 9:e oktober, och öppettiderna är

MÅN-FRE 11.00-16.00    LÖR Stängt    SÖN 13.00-16.00

Kom gärna och trängs med oss i detta lilla rum när vi inviger eländet
söndagen den 18:e September Kl. 13.00

Och inträde har vi tydligen mage att ta, eller åtminstone så har museet det, så ta med 40:-

Det här blir nog en riktigt fin utställning, jag känner mig väldigt peppad just nu - en trevlig och välkommen känsla efter en drös tämligen miserabla veckor (eller kanske snarare månader). Jag ska försöka surfa vidare på denna positiva stämning och satsar på att bli en jätteglad jävel innan året är slut.

En jätteglad och jättekreativ jävel. Sanna mina ord.



03/06/2011; Nästa år, kanske?

Har pysslat ganska effektivt på senare tid. Bland annat har två nya puppor gjorts, och det blir förhoppningsvis de sista på ett tag. Dels för att dessa på det stora hela blev tämligen anskrämliga och därmed sänkte min entusiasm inför liknande bilder, och dels för att jag inte riktigt lär ha tid med sådana den närmaste framtiden.
Det här året ska nämligen främst handla om att producera verk till någon kommande utställning som jag lär kalla Solve/Coagula, och i den ingår inga förbenade puppbilder. Tidigast nästa år kan det hela bli av, men jag har som vanligt ingen aning om var. Jag får väl återkomma på den punkten.
Om allt går som jag vill blir dessutom en ny monteringslösning aktuell i och med denna utställning, och då blir allt helt jävla fantastiskt. Dyrt som satan, men fantastiskt! Jag jobbar på en prototyp tillsammans med en snickare och en elektriker, haha.

Ni som befinner er i Linköping  någon gång mellan den 18:e juni och den 12:e augusti kan kika in på genommysiga Galleri Skådebanan och inspektera deras sommarutställning. Jag bidrar med ett par av mina verk där. Mer info på www.skadebanan.nu

Senare i år (september tror jag det var) ska jag och textilkonstnären Sandra Lundberg ha en smärre utställning tillsammans på Västerviks Museum. Det kan nog bli riktigt spännande. Mer info om det vid senare tillfälle!



14/03/2011; Hunter!

För första gången på länge har en ny bild härmed poppat upp på hemsidan (klicka på assorted), och det är andra halvan av Hunter/Gatherer-duon - alltså jägartypen. All rekvisita var väldigt inspirerande att jobba med, särskilt tacksam är jag för musen som upphittades under nästan kusligt perfekta omständigheter. Albatrosskraniet är väl mer eller mindre en referens The Rime of the Ancient Mariner, som jag troligen aldrig hade läst om jag inte varit en sådan sucker för Dorés illustrationer. Hur som helst är jag är faktiskt riktigt nöjd med bilden.

Nu ska jag fotografera snön ordentligt, innan den hinner försvinna. Jag har planer för den.



03/01/2011; Storslagna planer.

Det var på ett sabla flimmerhår, men jag lyckades klara min deadline. Fast de nya bilderna kommer nog inte upp på hemsidan än på ett tag, dels för jag är inte säker på vilken kategori jag ska lägga dem i, men mest på grund av att jag vill lägga upp hela serien samtidigt. De vinner på att synas ihop, tror jag.

Med andra ord, JA - jag råkade slinka in i en hel bildserie nu igen, trots att jag bara hade tänkt svänga ihop ett par enkla soloverk. Som vanligt, alltså. Men, som sagt - de ser lite bättre ut som grupp, och bör således bli en grupp. Så tre till får det lov att bli, totalt fem.

Jag funderar lite på utställningar också, främst vad gäller urval av bilder. Suget efter att visa mina verk tycks av 2010 års ideliga (men ack så futila) ansöknings- och marknadsföringsförsök att döma vara totalt obefintligt, men det hindrar mig förstås inte från att fortsätta planera storslagna utställningar. Oavsett om något händer, och i så fall oavsett när det händer, så lär jag satsa på att skapa två kollektioner framöver. En lugn och stillsam (där pupporna lär spela en nyckelroll), och en heltigenom bisarr och bitvis kanske rätt vidrig samling bilder, varav de flesta inte gjorts ännu.

Vi får se hur det hela artar sig., förr eller senare torde jag väl synas någonstans igen. Det är inte längre mina ambitioner det är fel på, det är bara det att allsköns gallerister och konstföreningar ständigt tycks missa hur inpiskat genial jag är. Vilket ju är lika beklagligt som obegripligt, skulle jag vilja påstå.

...eller ok, vid ett tillfälle under 2010 blev jag faktiskt tillfrågad att ställa ut. Men jag ville tydligen inte just då. Hrrm. Ja, ja.



12/11/2010; Inför 2011.

Senaste puppbilden tog bra mycket längre tid än beräknat, av en mängd anledningar (bara vissa av dem direkt nedslående). Det var från början tänkt att bli två separata bilder, men de båda pupporna funkade så bra tillsammans att jag inte hade hjärta att dela på dem.
Trist nog innebär det (i mitt huvud) att jag bara avslutat en bild och inte två under den här tiden, vilket gör mig lite stressad inför årsstatistiken. Visst, det vore kanske logiskt att unna sig att räkna denna bild som två bilder, men logiskt tänkande har aldrig riktigt haft någon plats i min kreativa planering - alltsomoftast satsar jag istället på fixa idéer och rödsprängd besatthet. Så även nu.

För att hinna med två bilder till innan året är över, prioriterar jag nu ett par enklare idéer. Det kan nog gå bra, tror jag. Sedan blir det ett nytt år och då blir allt bildbökande roligare igen, och lite friare. Inte lika mycket puppor, med andra ord.

Och på tal om de jäklarna; det råder allt större förvirring i pupplägret gällande titlarna. Jag tror att det till slut stannar på femton bilder, uppdelade i tre grupper med fem i varje. Men det lär förstås dröja innan jag kommit till mållinjen. Hur som helst så är det fullt möjligt att vissa av dessa bilder byter namn och nummer med varandra under tiden... Jag vet inte riktigt varför, men de har visat sig märkligt svåra att organisera.

Tvillingpuppan är nu för övrigt på plats bland de andra. Skåda dess prakt, etc.



14/9/2010; Puppor igen, trots allt.

En ny rackare finns nu att skåda i pupae-sektionen, till allas (eller åtminstone min) stora förvåning. Med tanke på att denna puppsvit tenderar att alltsomoftast framkalla ångestanfall och gnagande oroskänslor hos undertecknad, så trodde jag inte att jag skulle återuppta arbetet med den så pass snart. Men nu verkar jag ha gjort precis det, för jag har faktiskt en puppjäkel till på gång också. Och det känns rätt ok än så länge.

Grejen är väl den att dessa bilder i alla fall går förhållandevis snabbt att göra, och jag hoppas fortfarande på att kunna rädda 2010 från att bli mitt minst produktiva år någonsin. För att kunna knuffa upp produktionsstatistiken till accepterad nivå, så måste jag avsluta tre bilder till innan året är slut.

Dessa tre blir, om allt går som jag vill:

Pupae - 2nd Generation, Part II (...tror jag att den borde heta)

Hunter (Tvillingbilden till Gatherer)

Och så en tredje. Ingen aning om vad, men jag har några hyfsade alternativ att välja mellan.

Så är läget just nu. För övrigt skrev jag en ganska ömklig utläggning till den här sidan för några veckor sedan, men jag glömde tydligen att lägga upp den. Nu står den dock att läsa här nedanför. Den handlar om ambitioner och sån skit. Mycket nöje.

In other news:
Jag tror bestämt att min hemsida ser ganska eländig ut på vissa skärmar, i alla fall på min laptop. Jag är inte speciellt förvånad, eftersom jag i första hand är photoshopninja och inte webdesigner, och jag varken kan eller orkar ordna upp eventuella fel. Om texten i just denna sektion sticker iväg ur sin pratbubbla, får du själv justera din browser för att kunna se den. Eller bättre upp, se detta lilla irritationsobjekt som en motiverade spark i aktern till att göra något vettigare med din vardag än att läsa andra människors gnällbloggar.



17/8/2010; RRRGH Inre konflikt goddammit

För att spinna vidare en aning på föregående harangen: låt gå för att jag inte någonsin lär kunna lägga ner bildmekandet helt och hållet, men det känns stundvis som att jag åtminstone borde bli mindre offentlig med det. Ok, det är väl redan i nuläget hyfsat sällsynt att jag ställer ut och sådär, men fan vet om jag inte ändå håller ett slightly för högt tempo på offentlighetsfronten för att må riktigt bra.

Det kan förstås tyckas lite otaktiskt att hålla sig i skymundan alltför mycket om man hyser någon slags ambition att bli en erkänd och uppskattad fotokonstnär, ja kanske rentav idiotiskt, men faktum är att utställningar sliter rätt hårt på mig då jag väl anordnar dem (eller bara deltar i de som anordnas av andra). Så, är det verkligen värt stressen/slitet/utgifterna för att få visa upp sina verk? Och ärligt talat, hur pass erkänd vill jag egentligen bli? Hur pass erkänd behöver jag egentligen bli? Borde det inte räcka med att göra dessa bilder för egen del, helt utom synhåll för omvärlden? Det har varit återkommande frågor i mitt huvud sedan ett par år tillbaka nu.

Och jag tror inte att jag har speciellt stora krav på att synas och dyrkas, när allt kommer kring. Eller, vad fan, jag vill inte gärna tro det. Dels för att jag då skulle framstå som patetiskt beroende av bekräftelse, och dels för att det i största allmänhet skulle försätta mig i en rätt sur sits, eftersom jag i så fall skulle behöva välja mellan att

A) Jobba intensivt på att synas för att få min djupt eftersuktade jävla bekräftelse, trots att det gör mig svårt stressad, sliten och fattig.

B) Dra ner på mina framträdanden för att kunna arbeta mer fritt och avslappnat, trots att bristen på uppmärksamhet skulle göra mig deprimerad och full av tvivel.

Så, jag kan ha fått en slags pest-eller-kolera-situation på halsen, och det enda jag kan göra åt saken är i så fall att förändras i någon riktning - antingen måste jag orka med mina utställningsambitioner, eller så måste jag helt enkelt bli mindre kåt på uppmärksamhet.
Men förändring har liksom alltid varit min fiende, min sabla ärkenemesis som jag utkämpat episka strider mot under årens lopp, och som jag trodde jag hade sett för sista gången då jag saboterade hans satelitburna dödslaser och såg honom störta i indiska oceanen med sin brinnande rymdstation medan jag seglade i säkerhet med min hangglider som jag lyckades bygga av en gummibåt i sista sekunden. Kanske blir jag tvungen att konfrontera honom igen, någon gång framöver? I så fall kanske aset till och med vinner över mig, och lyckas då kanske bygga klart sin jordbävningsmaskin, eller skapa en stabil strangelet i sitt underjordiska labb, eller vad fan. Någon typ av timer står redan och tickar, tror jag bestämt... Nu har jag oåterkalleligen förlorat mig dessa dramatiska liknelser, och lämnar över till er att försöka urskilja en eventuell slutkläm.

...eller vänta, det kom tillbaka till mig - slutklämmen är;

Jag ogillar att förändras, för jag är teoretiskt sett väldigt nöjd med den jag är nu. Det är bara det att den jag är nu inte funkar lika bra i praktiken. Vilket gör mig lite sur och gnällig. Ha överseende. Tack.
 


11/8/2010; Den förbannade glädjen!

Nu tycks jag äntligen, på riktigt, ha hittat min skaparglädje igen. Alltså, jag har ju en tendens att harva på med dessa eländiga skapelser även vid total brist på skaparglädje, så i praktiken förblir väl allt precis som det var innan, åtminstone sett ur era ögon - men det är onekligen en bonus att få vara lite glad och avslappnad under arbetets gång.

Och jag vet att jag i tid och otid under de senaste årens pikanta små nervsammanbrott basunerat ut att nu lägger jag för helvete ner den här tragiska konstskiten som ändå bara gör mig besviken, arg och mentalt hopskrumpen, men det är ju banne mig omöjligt att sluta med det här när man väl fastnat, i alla fall för några längre perioder. Konst är inte helt olikt knark på det sättet. ...tror jag, jag har aldrig hunnit prova knark - den förbannade konsten har krävt all min tid, och nästan alla mina pengar också.

Aaanyway. Glädjen. Den har främst yttrat sig i form av en ny bild (se assorted-sektionen), men även i form av ett par spontana vansinnesinvesteringar (dator och projektor), vilka lär underlätta framtida bildpysslande. Bilden ifråga hade arbetsnamnet Hunter/Gatherer, men eftersom den i slutänden mest innehöll en massa vegetariska attiraljer, så kändes det som att den borde heta enbart Gatherer. Detta betyder förstås att det blir två bilder av idén istället för en, och jag har faktiskt redan påbörjat byggandet av Hunter. Och den ser ut att kunna bli härligt bisarr.

Jag har dessutom beställt fyra kilo modellera till gud vet vad. Och köpt ett par älgtänder. Det här kan bli en rätt spännande höst, trots allt. 

 
26/5/2010; Vidare förpuppning kan komma att dröja.

Det har varit ett jobbigt år så här långt. Efter det monumentala slitet med In spite of everything (se cavities-sektionen), som tog ganska exakt tre månader, så var jag aningen mör i huvudet. Trots denna mörhet, eller kanske på grund av den, bestämde jag mig för att återuppta tillverkningen av pupp-bilder, vilken hade startat hösten 2009.

Jag svängde således ihop några puppor under mars och april, (se pupae-sektionen) men blev inte speciellt nöjd med dessa. Kreativt otillfredsställd och i största allmänhet massivt uppgiven inför framtiden, hängav jag mig lite slött åt hemsidepyssel i väntan på en ny våg av ork och vilja. Och nu, när detta hemsidepysslande nått någon slags mållinje, står jag återigen och frågar mig själv vad satan jag har lust med.

Jag har bestämt mig för att göra ytterligare en puppa i första sviten, och minst två till i den andra. Men frågan är om jag inte sätter igång med något annat istället, för som läget är nu så känns det hela som ett ganska trist projekt att hålla på med. Ombyte förnöjer, har jag hört. Det ska vi allt se.


25/5/2010; Nylansering. Igen.

Så var det dags igen. Jag har en trist ovana att kasta ur mig halvhjärtade hemsidor lite då och då, i genomsnitt sisådär vartannat år tror jag, för att sedan låta dem ligga ouppdaterade och sakta men säkert förgås inför allas uttråkade blickar.

Här har vi alltså det senaste försöket till ett fungerande, någorlunda aktuellt webbtillhåll för mig och mina kreativa infall. Jag är försiktigt optimistisk den här gången, och hoppas på att kunna hålla fast vid den här designen en längre tid. Hur pass vanligt det blir med den här typen av små rapporter har jag i nuläget ingen aning om, men jag borde väl orka med i alla fall en i månaden. (Eheh, right. Allt över två per år vore egentligen ett enormt framsteg, så vi får väl se.)

Denna brist på ork/vilja/mod att kasta ur sig texter, långa som korta, har förstås också gått ut över mailandet. Jag önskar jag visste varför det blivit allt svårare, för det är inte så att jag upplever mig som direkt dålig på att skriva. Tvärtom nästan, självbelåten som jag är. Men svårare har det blivit. Jag trivs inte på internet alls numera, om jag nu någonsin gjorde det.
Det kan ju dock hända att någon därute (oavsett om denne känner mig eller inte) undrar vad jag för närvarande håller på med, och det är väl därför som jag bifogar den här sektionen på hemsidan. Här ska mina planer, tankar och tröttsamma klagosvador finnas till hands för den nyfikne.

Så nu riktar jag min internetmässiga energi, i den mån jag ännu besitter sådan, mot den här sidan. Inte på mailboxar eller befängda communities. Fast jag kanske svarar på tilltal, ibland. Kanske.